Ah, ni anar inte hur underbart jag har det just nu! Jag är alldeles ensam i lägenheten, och har bara hunnit med att duscha och äta lunch. Dessförinnan SOV jag!

Vadan detta nu då? Igår kväll kom Klas hem efter att ha varit borta i 1,5 dygn. Vera och jag hade alltså haft vår första ensamma natt. För att uttrycka det milt så behövde jag ta igen lite sömn i morse ;). Jag kan bara konstatera att jag är en bättre förälder när även Klas är hemma (åtminstone nattetid). Jag sätter ingen prestige i att klara allt, och tror att det är bättre att vara ärlig med att det är ett hundjobb att ta hand om ett barn på egen hand. Jag vill vara den bästa mamman för Vera, och det klarar jag om jag slipper att vara själv :).

Jag har promenerat mycket på sistone, och då har jag lyssnat på Pampers barnvagnspromenader med psykoterapeuten Louise Hallin. Jag lyssnar på programmet främst för att hon är så underhållande, men tycker även att en del av hennes tankar och råd är bra. Själv inspireras jag fortfarande mest av AP, men det är även intressant att lyssna in andra synsätt (det har om inte annat gjort mig mer övertygad om var jag själv står). Men något som jag verkligen håller med Louise Hallin om är att kärnfamiljen inte är någon naturlig konstellation. Som föräldraledig förälder så hinner man ju knappt gå på toaletten eller borsta tänderna, en mindre laga lunch till sig själv. Men hade vi bara bott i större grupper, såsom man tidigare har gjort och fortfarande gör i många kulturer, så hade det alltid funnits en trygg och välkänd famn att lämna barnet i när man själv behövde gå på toaletten eller bara vila ryggen en stund. Det är slitigt och näst intill omöjligt att räcka till när vi lever i kärnfamiljer (eftersom vi även förväntas arbeta heltid). Det är ju inte så lätt att ringa på hos grannen och be dem ta barnet en kvart när man själv gör sig i ordning. För det första är grannen på jobbet och för det andra så känner barnet och grannen inte varandra…

Nåväl, då får man tacka alla oss skattebetalare, som fortfarande är medlemmar i Svenska kyrkan, för den utmärkta öppna förskolan. Jag är jätteglad för den fina verksamheten! Vera och jag var där igår och hade det trevligt. Jag satte mig på golvet och bara vilade och småpratade med andra föräldrar, medan Vera snabbt försvann iväg för att hämta leksaker och hälsa på kompisar. Och efter ett tag var det dags för sångstund. Jag minns första gången jag var där med Vera. Hon var pytteliten och satt bara i min famn, och somnade nästan mot slutet. Men nu kröp hon in till mitten av ringen, satte sig och tittade på förskolläraren och klappade glatt med sina små händer. Och när sångstunden var slut så kröp hon ut i lekrummet och fortsatte leka. Det känns smått surrealistiskt när jag tänker på de senaste månaderna och vad Vera har lärt sig under den här tiden. Hon har utvecklats så mycket! Hon kämpar sig fram till fots längs soffan, och blir rasande arg när hon inte lyckas klättra upp i den. Får hon bara lite hjälp upp i soffan så fortsätter hon att kravla upp över både prydnadskuddar och soffkuddar. Och jösses vad roligt det är när hon har råkat satt sig på en cd-skiva eller liknande och sedan försöker slita loss den. Hon bara vrålar ut sin frustration! Helt underbart är det <3.

Nu till något helt annat! Vi står i valet och kvalet om vi ska skaffa en lära-gå-vagn eller inte. Jag har ju inte någon överdriven tilltro till den här typen av ”hjälpmedel” egentligen, utan det är väl mer om den även kan fungera som leksak efter det att hon lärt sig gå på egen hand. Eller vad tror ni?

Bobby-car har vi ju förstått är väldigt populärt hos barn, och då i flera år. Det kanske är en bättre leksak att önska till 1-års dagen?