Jag har läst Manne Forsbergs krönika ”Naturlighetsivrare – sluta bete er som sektmedlemmar på missionsresa” flera gånger.

Till en början blev jag lite irriterad över att han kritiserar just denna genre. Det är alltid jobbigt att få för mycket tips och råd av andra människor gällande barnuppfostran, men det gäller ju oavsett om människorna är anhängare av attachment parenting, Anna Wahlgren, laissez-faire uppfostran, så-här-gjorde-vi-på-70-och-80-talet-och-har-inte-dött-uppfostran eller något helt annat. Varför ska det rackas ned just på attachment parenting, där utgår man ju ändå i mångt och mycket från forskning om spädbarn och vilka behov de faktiskt har. Är det inte bra att någon bryr sig om och kämpar för att barn ska respekteras, och inte bara lyda? Jo, det tycker jag såklart fortfarande – oavsett vad Manne Forsberg skriver ;).

Men ju fler gånger jag läst krönikan, desto mer övertygad blir jag om att det är viktigt att vi mammor (och kvinnor i största allmänhet!) i första hand hjälper och stöttar varandra. Att vi gör olika val gällande uppfostran är sällan ett problem, vi känner ju våra barn bäst själva. Och framförallt så vill vi våra barn väl! Även om det inte skadar att diskutera och utbyta erfarenheter med andra människor med jämna mellanrum. Men ju mer stöttande och tillåtande vi är mot varandra – desto lättare tror jag att det blir att be om hjälp och råd av varandra. Och känner vi ändå ett stort behov av att hjälpa till så är det bara att anmäla sig som frivilligarbetare på BRIS eller liknande. Där finns det barn och föräldrar som behöver hjälp på riktigt.

Igår lade Family-lab upp den härligaste bilden jag sett på länge.

Med den fina bildtexten:

”Mormor, farmor, bonusmamma, styvmamma, plastmamma, fostermamma, adoptivmamma, svärmor, kärleksmamma, gudmor.

Grattis idag till ALLA mammor som skänker kärlek och omtanke till barn. Ni behövs.”