Jag har åkt på en rejäl förkylning, så Valborg firades hemma i lugn och ro (som vi förövrigt brukar göra när vi är friska också). Jag gillar inte riktigt konceptet med Valborg, det bidrar mest till att man luktar som en inrökt böckling ;).

Tidigare i veckan besökte jag och Vera två förskolor, och tanken är att vi ska besöka många fler de kommande veckorna. Det är lite hektiskt just nu eftersom det bara är tre veckor kvar tills Vera ska ställas i den allmänna förskolekön. Det känns avlägset att tänka på förskola redan nu, men samtidigt vill vi ha så lång kötid som möjligt när det väl är dags.

Även om det är lång tid kvar tills Vera ska börja på förskolan så sätter onekligen allt detta igång mycket tankar och funderingar hos mig. Tiden går så fort, och jag vill inte missa en endaste dag i Veras liv. Någon gång längre fram kommer Vera, precis som alla andra barn, att söka sig mer och mer utåt och tydligt visa att hon har större behov av andra människor och relationer. Det är något positivt som jag då vill kunna uppmuntra och glädjas åt. Men nu, de första åren, så har hon trots allt störst behov av min och Klas omsorg. Tanken på att lämna henne med någon annan flera timmar per dag känns hård. Jag tror att vi kommer kunna ombesörja hennes sociala behov ett bra tag till, då vi är förhållandevis aktiva som personer och ser till att göra saker och träffa andra människor regelbundet.

Drömmen är att kunna erbjuda Vera en förskolestart när vi ser att hon har behov av den, och själv kan uttrycka detta. Då tror jag att det skulle kännas mycket lättare även för oss föräldrar att släppa taget successivt. Vi har som ambition att låta Vera söka sig ut på egen hand helt i sin egen takt när det gäller alla andra områden, så varför inte inom detta område med? Mest för att samhället ser ut som det gör. Men man kan bryta sig ur de föreställningarna och göra val utifrån sin egen övertygelse istället.

Tiden kommer aldrig tillbaka, utan det gäller att ta tillvara på den. Jag tror att naturen har sett till det så fiffigt att våra barn inte vill lämna oss när de är små (och att vi inte vill lämna dem!) helt enkelt för att vi behöver vara tillsammans och knyta ihop oss ordentligt.

Längre fram kommer en annan tid, då vi kommer att klättra runt i sådana här häftiga lekparker. Jag har aldrig tappat intresset för lek, och nu kommer jag att få återuppleva det – tillsammans med mitt barn <3.