De senaste dagarna har vi fått ändra planerna lite grand, då Vera har ögoninflammation. Men hon är på bättringsvägen nu :).

Så vi har tagit sköna promenader, handlat lite och tagit det lugnt hemma. Jag har fortsatt att läsa, och även beställt ytterligare lite böcker från biblioteket som jag nu väntar på ska komma. Det är skönt att ha en ”vuxenaktivitet”, så att hjärnan inte slammar igen totalt. Särskilt sådana här dagar då man inte kan gå ut och träffa andra vuxna så känner jag att behovet är särskilt stort att få sysselsätta hjärnan!

Livet hemma ger också mycket tid till eftertanke och reflektion. Kring livet i största allmänhet, men mest kring barn och hur man ska vara som förälder. I slutändan hjälper det inte hur mycket böcker, artiklar och forskningsstudier man läser – för alla barn är verkligen sina egna individer. Och jag kan inte tänka mig något annat än att det bästa är att anpassa sig till barnet och situationen. Man får göra det som fungerar helt enkelt. För mig är anknytningen central, och därför läser jag mycket kring just detta. Självklart behöver man inte dra det så långt som till attachment parenting eller ett 100%  naturligt föräldraskap, men det är intressant att läsa om idéerna och sedan försöka att placera in det i ett helhetsperspektiv, i nutid.

Vissa saker kommer att passa in, medan andra saker är svårare eller kanske inte ens möjliga. Det som har fått mig att fundera de senaste dagarna är det här med att bära sitt barn. Jag tror verkligen att det är toppen! Men den senaste tiden vill inte Vera bli buren i sin sele. Visserligen trivs hon utmärkt i min famn (om jag går omkring, inte sitter still), men där kan hon inte hänga hela tiden. Min kropp håller ju redan på att rasa ihop. Istället hänger vi mycket i soffan. Hon ligger bredvid mig och pratar och fixar med sina grejer, medan jag pratar/sjunger och leker med henne. Jag känner att det här fungerar bra för oss, och då vill jag inte försöka tvinga henne till något annat. Enda nackdelen är ju att det blir väldigt lite gjort här hemma ;). På samma sätt tror jag att många föräldrar resonerar kring förskola, samsovning, amning et.c. Är barnen sociala och hela tiden vill ut och göra saker så känns det nog för många som en bra idé att börja med förskola innan 3 – 4-årsålder. Och de föräldrar som upplever att barnen sover bättre för sig själva kan ju knappast tvinga barnen till samsovning (istället kan man ju ge närhet dagtid). Och ett barn som tröttnat på bröstet och bara vill äta egen mat måste ju får göra det, även om det inte har blivit 2-3 år ännu.

Jag tror i och för sig att de flesta forskare och experter menar på att man ska lyssna till sig själv och anpassa sig till barnet. Resultaten av alla dessa studier visar nog bara på vad majoriteten av barn mår bra av och behöver. Och om man har ett barn som gnäller mycket så kan man ju gott prova att lyfta upp det och bära istället för att försöka få det lugnt på egen hand – eftersom vi nu vet att det är naturligt för barn att vara nära och bli burna. Själv hade jag inte möjlighet att erbjuda amning mer än en mycket kort tid, men det tror jag att jag istället kan kompensera med att ge närhet på annat sätt. Det är lite så man får hantera kunskapen tror jag.

Men hur var det i jägar- och samlarsamhällena då? Ville alla barn bli burna hela dagarna, och sova i mammans famn med bröstet i munnen hela natten? Kanske var det så, och kanske har det skett en viss anpassning av spädbarnets hjärna till nutid (har försökt att hitta information om detta, men det finns inte mycket). Kanske är nutidens spädbarn lite självständigare, än de var då? Kanske klarar de av att ligga själva kortare stunder, utan att få ångest, för att de helt enkelt är programmerade lite annorlunda numera. Vi har inte samma typer av faror nu som då. Eller kanske är det så att jägar- och samlarbebisarna var precis lika individuella som våra nuvarande bebisar är. De kanske också hade sina perioder då de protesterade mot att bli burna i skinnskynkena, och inte ville ligga i mammans knöliga famn och sova – trots att de levde med helt andra typer av faror än vi gör nu.

Min personliga gissning (som är ytterst amatörmässig) är att skillnaden mellan dåtidens och nutidens spädbarn inte är så jättestor, även om det säkert kan ha skett en liten anpassning. Så jag fortsätter att läsa på om naturliga samhällen och attachment parenting, även om jag är tämligen säker på att det måste individanpassas :).

Idag väntar ett besök på vårdcentralen, promenad och jakt efter gnocchi – som sedan ska bli dagens middag. Det blir nog inte så mycket tid över till vare sig läsning eller funderingar över existensens beskaffenhet ;).