Hur svårt ska det vara att sova? Jag tror att en av de mest frustrerande sakerna som någonsin hänt mig är att inte kunna sova när bebis sover på natten. Det kan låta futtigt, men att ligga och stirra på klockan minut för minut, timme för timme och samtidigt veta att jag går miste om dyrbar nattsömn (jo det är extra värdefullt att kunna sova när det är mörkt) gör mig på riktigt arg. Om någon timme är det full fart igen och då finns ingen tid för vila. De gamla vanliga tipsen för att somna in fungerar inte, och det går inte automatiskt att ta igen sömn senare – för det förutsätter att man kan sova på beställning när bebis sover.

Varför motarbetar kroppen en på det här sättet? Det är ju fullständigt galet och ologiskt. Och inte händer det något spännande på nätterna heller. Bebis snusar, katterna springer omkring, bebis vaknar och äter (nattens höjdpunkt – för då finns det en vettig anledning att vara vaken), någon kräks (jag orkar inte bry mig för det är inte bebis), katterna byter plats i sängen, katterna rejsar, maken ger katterna mat och så fortsätter det så här. Ingen är någonsin utvilad, utom möjligtvis bebis.

Men kom inte med några tips. Jag känner redan till alla. Egentligen tror jag inte att kroppen motarbetar en. Någonsin. Den larmar snarare för att skydda. Men att hålla småbarnsföräldrar vakna när barnen sover är ju på gränsen till osmakligt. Kan jag tycka.