Två killar, som jag av diskussionen att döma först trodde var i 16-17-årsåldern, satt på t-banan och pratade:

Kille1: pappa bara lagar köttbullar och makaroner. Vi har ätit det flera dagar i rad nu. Man kan bara inte äta det hela tiden.

Kille2: nä.

Kille1: det är massa e-ämnen och skit i det. Det fungerar helt enkelt inte.

Kille2: ja, fast det är fett gott!

Kille1: jo, det är det! Men det är inte bra. Man blir tjock av det också. Pappa blev sur när jag sa så och att jag får fixa min egen mat. Och det har jag faktiskt gjort en del gånger redan, man blir ju tokig. Han sa att vi hade kyckling men att det tog för lång tid att laga för han skulle iväg. Då sa jag att han kan ställa det i ugnen så tar jag ut det när jag kommer hem. Då fick han typ adhd och började skrika och sa att huset kan brinna ned. Så himla överdrivet.

* * *

Efter ett tag framgår det att killarna är 21 år. Alltså hallå, då hade jag redan bott hemifrån i ett år. Haha, det är ju för roligt att lyssna på folk ibland. Och nej, jag tycker inte synd om föräldrarna. De hade sin chans att ”fostra” och stimulera barnen till att ta eget ansvar. Det blir intressant att se vad 90-talisterna själva kommer att ha för föräldrastil nu när de så smått börjar bilda familj (de är ju tydligen tidigare med sådant än vi 80-talister).