Så var det lördag, och jag ska ge mig ut på en ordentlig promenad alldeles strax. Får se om jag tar mig runt hela vägen, eller om jag får lifta med t-banan hem ;). Klas spelar golftävling idag. Håller mina tummar hårt för att det går bra för honom!

Känner mig lite slut efter veckan som varit, mycket att hålla ordning på. Har bestämt mig för att rationalisera bort en del grejer (gör det rätt så ofta numera och det är bra). Har lånat ett par böcker om anknytningsteori på bibblan. Det blev en av John Bowlby och en av Sue Gerhardt. Den förstnämnda är väldigt teoretisk och riktar sig till studenter och yrkesfolk (lite för tungt och på gränsen till skrämselpropaganda för mig som vill ha lättsmält information och tips och råd inför föräldraskapet). Jag valde att bara skumma dem och sedan nöjer jag mig med den information som jag redan fått från internet. Jag tycker det känns ganska självklart att man ska låta barn äta när de själva vill, lyftas upp och tröstas när de gråter/skriker, att man inte ska lämna bort dem mer än nödvändigt när de är små samt att de inte ska överstimuleras. På samma sätt är både Klas och jag intresserade av att vår flicka ska få en tidig nära anknytning till oss båda (är ju inget som anknytningsteorin förutsätter, utan vår egna högst personliga önskan), och vi har planerat vårt liv utifrån detta efter bästa förmåga. Jag tror helt enkelt inte att spädbarnstiden kommer att vara den största utmaningen, utan det är nog bättre att lägga tiden på att läsa mer om övriga barndomen och så småningom tweenyåldern + tonåren. Men just nu kommer fokuset att stanna på slutet av graviditeten och förlossningen. En sak i taget helt enkelt. Har funderat en del över om man ska köpa en bok om barnets utvecklingsfaser under det första och andra året. Men jag vet inte. Bläddrade i en bok på Akademibokhandeln häromdagen, och jag tycker att det verkar finnas lika mycket information på internet t.ex. 1177.se (min favvosida numera).

Äh, det är omöjligt att veta vad man ska göra/prioritera ibland. I slutändan får man lyssna mest inåt tror jag. Personligen känner jag mig trygg och förväntansfull inför det här med spädbarnstiden. Känner så starkt att naturen hjälper till med hormoner, och det gör ont i mig (i hjärta såväl som i hjärna) när jag hör andras bebisar skrika. Ta upp dem nu vill jag bara skrika åt dem! Blir galen på pappor som står och stirrar ned i vagnen, ser sig om efter mamman och sedan vrålar: ”hörru, bebisen vill till dig nu”. Och jag tänker: ”Men hallå lyft upp bebisen nu på en gång, den vill hellre vara hos dig än att ligga kvar i vagnen och skrika”. Men jag hejdar mig ;).

Jag lägger hellre energin på att lära sig om det jag verkligen känner att jag inte kan eller vet så mycket om t.ex. hur man kan bemöta lite äldre barn som passerat spädbarnsstadiet. Ett som är säkert är att jag kommer fortsätta läsa Jesper Juuls böcker för de ger mig en massa information och kunskap som jag inte hade en aning om. Det man läser är förvånande men ändå så självklart. Man kan tycka att Sverige är framstående vad gäller fostran, skola och barnomsorg, men det är nog en rätt lång väg kvar skulle jag gissa. Tror att väldigt många skulle vara hjälpta av de böckerna :).

Oj, blev mer funderingar än jag trodde. Nu är det bäst att jag ger mig ut innan jag blir hungrig på lunch.

Må så gott!