Jag har gått in i den tredje trimestern, och om fem dagar så inträder jag även i den sjunde månaden. Dessutom är det mindre än 90 dagar kvar till beräknad förlossning. Var försvinner tiden? Är det nu det kommer gå långsammare? Jag tycker att alla pratar om hur låååååångsamt den första graviditeten går, för man har inget att göra – man bara går och väntar. Jag har hittills inte upplevt det så alls. Jag har massor att göra om jag vill/orkar/hinner. Men det är sällan som jag orkar och hinner något.

Det är lätt att se hur duktiga andra är, och vad mycket de hinner och orkar. Men i slutändan kan man inte göra annat än att anpassa sig efter sin egen ork och göra det man själv mäktar med och mår bra av. Jag har fått nedprioritera mycket som i vanliga fall är viktigt för mig. Just i denna graviditet prioriterar jag 1. daglig motion (utan den fungerar jag inte, det har jag aldrig gjort) och 2. att hänga med känslomässigt så gott det går. Att ”vänta” sitt barn är ju en bergochdalbana i sig, och att samtidigt råka ut för den största sorgen någonsin har tagit på krafterna. Men man kan inte göra annat än att gå rakt igenom och acceptera sina känslor.

Resten har fått lösa sig ändå, och det har det verkligen gjort. Yoghurt+halvfabrikat+cafémat är utmärkt föda, dammråttorna i vardagsrummet matchar fint till dammhögarna i sovrummet och sociala kontakter har fått upprätthållas främst via telefon/mail/sms/chatt/jobb. Och katterna, ja de är lika glada över att umgås i sängen/soffan/sackosäcken som något annat. För dem har nog detta lugnare liv bara inneburit förbättring ;).

Klas har åkt iväg för att spela golf nu på morgonen, och jag ska pallra mig upp ur sängen. Med lite tur är jag redo att åka iväg för att shoppa babykläder lagom tills Klas kommer hem igen. Men först ska jag njuta av en härlig lördagsfrukost. Har jag nämnt att jag äter turkisk yoghurt med honung, nötter och frukt i princip varje dag. Troligtvis, men det tål att upprepas! Finns inget som smakar så bra som detta: