En kompis lillasyster: tror du att föräldrar egentligen tycker att man ritar fint, eller tror du att de bara säger så för att göra en glad?

Jag: de säger det nog mest för att göra en glad, men tycker kanske ändå på något sätt att det är fint för att man är deras barn. Men inte att det är fint på riktigt.

Lärdom: det är ingen idé att ljuga eller bedriva skådespel för barn ;).

Jag läser en del barnpsykologi numera. Dels för att jag bryr mig om hur jag själv blir som förälder och dels för att jag är extremt intresserad av psykologi rent allmänt. Det började med att jag läste Petra Krantz Lindgrens blogg under en längre tid, och blev mer och mer intresserad av den inriktning hon står för (vad nu den kan tänkas heta?). I början av sommaren läste jag även hennes bok ”Med känsla för barns självkänsla”. Den har blivit väldigt hypad sedan den kom, och jag kan bara instämma i att det är en bra bok! Den väcker många tankar och frågor, men innehåller också många konkreta exempel/lösningar.

För mig var det inkörsporten till att börja läsa mer, och jag är nu inne på tredje boken av Jesper Juul, barnpsykologen som grundat Family-lab. Hans bok ”Ditt kompetenta barn” tycker jag borde läsas av alla som är föräldrar eller planerar att bli det. Sedan har jag även läst ”Aggression” och nu är jag inne på ”Ge plats för familjen”. Den förstnämnda kände jag var lite fel i tid för mig, även om den var intressant. Den sistnämnda är skriven i intervjuform mellan Jesper Juul och Monica Øien, och därmed väldigt lättläst. Jag tycker det blir roligare och lättare ju mer man läser av samma författare. De frågor som uppstår efter att man läst en bok besvaras ofta i en annan. Man får ett större helhetsgrepp och låser sig inte vid enstaka kapitel eller formuleringar. 

Häromdagen sade Klas något mycket klokt till mig. Jag minns inte ordagrant men det hela gick ut på att göra mig uppmärksam på att jordens befolkning har överlevt alldeles utmärkt tidigare, utan att ha läst en enda bok om barnpsykologi. Och det har han så rätt i! Man behöver inte plöja igenom bok efter bok, och man ska inte gå och inbilla sig att man kan läsa sig till ett perfekt föräldraskap. Men jag tycker ändå att man gott kan lägga lite tid och energi på att läsa något om ett av de viktigaste uppdragen man har i livet. Vi lägger enormt mycket tid och pengar på barnvagnar, babykläder, inredning av barnrum och planering av förlossningskliniker. Kan det då inte vara klokt att också lära sig lite om hur barn fungerar?

Men hur väljer man inriktning/uppfostringsmetod/pedagogik/kalla det vad du vill? Jag har inte valt någon uppfostringsmetod överhuvudtaget. Jag är allergisk mot metoderna som Super Nanny och Anna Wahlgren förespråkar och använder. Jag läser och fördjupar mig hellre i sådant som vilar på grundforskning och utgår ifrån att barn (och vuxna) ska må bra. En strävan efter att barn ska behandlas jämlikt och respektfullt. Många metoder utgår istället ifrån att barnen ska bli lydiga, men glömmer kanske bort hur barnen mår på insidan och påverkas i det långa loppet. Jesper Juul och liknande psykologer/beteendevetare kritiseras ibland för att vara ”curlande”. Jag håller inte alls med. Inget av det jag läst handlar om att dalta med eller att göra en massa saker åt barnen (tvärtom förespråkar de att barn själva kan). Den vetenskapliga synen, som hela tiden följer som en röd tråd, liknar mycket av det jag tidigare läst inom katt- respektive hundpsykologi. Och ni som känner mig och mina katter vet att det inte är några hårda metoder som gäller här. Jag tycker att man ska vara försiktig med att anamma någon annans idéer fullt ut. Man måste jämföra, tänka och känna själv. Men jag känner att jag har hittat hem. Det finns inga pekpinnar eller exakta metoder, utan man tillåts vara den man är – att använda sin egen erfarenhet, känsla och intuition – men med en ökad förståelse för vad ett barn är och varför barn gör som de gör.

Men något man får vara beredd på är att det är nästintill omöjligt att låta bli att gräva i sig själv när man väl börjar läsa, men det är det värt! För jag tror att man har större förutsättningar att bli en bra förälder om man själv har bearbetat sin egen barndom, och tar ansvar för sig själv och sitt välmående. Det är nog svårt att ta hand om ett barn på ett bra sätt om man själv inte är hel.

Den här hösten har jag en hel drös med böcker som ligger och väntar på mig. Ser verkligen framemot att kura inomhus under en filt med en tekopp och värmeljus.