Att minnas gör ont, men det visar också så tydligt vad som är meningen med livet. Jag ska aldrig sluta minnas.

Julen 2009 hade jag precis börjat ett nytt jobb. Jag blev helt ”fruktansvärt” sjuk i något virus över hela jul- och nyårshelgen. Fick välja en bild där jag hade stängda ögon, för den ögoninflammationen var inte att leka med. Maja tog såklart hand om mig!

Och så behövde hon ju ta igen sig själv lite mellan varven också.

Bäst var ändå på Nyårsafton (försenad julafton), då paketskörden låg samlad under granen.

Det gäller att hålla sig till den som får öppna paket för stunden.

Och inspektera alla gåvor.

Och leka med snören lite grand.

Fast mest intressant är det ju med själva öppnandet förstås ;).

Och så matte som inte kan låta bli att baka in liten Maja till ett paket.

Jularna känns bitterljuva att tänka på nu. Jag blir tyngd av tanken på att jag kommer tvingas att fira den kommande julen utan dig här. Vem ska dra i snörena? Vem ska prassla och bita i alla papper? Och framförallt, vem ska gå och tjuvkika bland paketen långt innan julklappsutdelningen?

Kanske finns du med oss här ändå. Jag hoppas det. Det är så mycket som händer i år (och åren efter det) som jag vill att du ska närvara i.